Min längtan

Denna filmen förklarar min längtar och den situationen jag/vi går igenom,
http://www.tearsandhope.com/emptyarms_video.html

Sen jag var 20 har tanken funnits hos mig att jag skulle vilja bli mamma, ville bli en ung mamma. Fast tiden har gått och jag hittade inte den rätta pappan till mina barn förrän jag träffade och blev tillsammans med min nuvarande man, okt 2007. När vi träffades så kom barnfrågan upp förhållandevis tidigt eftersom jag haft längtan under flera år. Vi kom fram till att vi ändå hade förhållandevis lika uppfattning kring när vi skulle ta steget - ville ju lära känna varandra innan. Så vi startade våra försök februari 2010 för att förhoppningsvis få den äran att bli föräldrar.

Till en början så kändes inget konstigt och vi tänkte mycket realistiskt - var inte konstigt att det inte blev några barn eftersom jag bara haft mens en gång per år de senaste åren men har även inträffat att jag haft 1,5 år mellan gångerna. Andra pratar om att ha cykler på ca 28 dagar medan jag pratar om att ha en cykel på 365 dagar eller mer... Fast jag hoppas nu att det håller på att stabilisera sig med hjälp av förändrad kost till LCHF och med kinesisk akupunktur.

Ju mer tiden gått ju större har även längtan blivit och för mig har det även varit svårare att tänka realistiskt. Mitt välmående går mycket upp och ner på grund av detta. Frustrationen är ibland total och tankarna snurrar runt, varför är det inte min tur snart? vad gör jag för fel? Är jag inte värdig att bli mamma?

Även tankar som att jag borde lämna min man har infunnit sig av den anledningen att han är värd någon bättre, någon som kan skänka honom de barn han vill ha och önskar sig. Tog även upp det med honom en gång då jag var nere - han blev arg vilket jag förstår honom.

Frågan är då hur länge man orkar hålla på att försöka med risk för förhållandet. Jag älskar ju min så otroligt mycket, är det då värt att hålla på tills man inte orkar mer och det slutar med att vi går isär. Jag tycker det inte är värt att hålla på så länge för min man är guld värd, han kompletterar mig och gör mig hel. När vet man då att nu får det räcka? Kanske när det redan är försent?! Ibland har jag känt för att ge upp redan, har gråtit ut  och jämrat mig mot min mans axel och uttryckt min förtvivlan - vet inte hur länge jag orkar till. Jag bryts bara ner och skulle jag väl bli gravid så är det väl skrivet i stjärnorna att jag även ska behöva gå igenom missfall - är jag beredd på det?

Det finns många frågor kring min längtan men förhoppningsvis kommer även svaren till mig. Det får tiden utvisa.