Idag har tårarna trillat, runnit ner för mina kinder och jag känner mig helt mör. Orkade mig knappt upp ur sängen men jag har ju ett jobb att gå till så jag kravlade mig upp ur sängen tillslut.
Besvikelsen var total när jag inser att jag inte heller idag fått ägglossning - ser det via temperaturen. När ska det bli min tur, kommer det någonsin inträffa? Hur länge ska jag orka? Är det så att jag ska behöva vänta ytterligare ett år innan ägglossning och mens kommer igen? Jag som hade fått tillbaka hoppet om att min kropp höll på att stabilisera sig och finns rätt balans igen. Det är fruktansvärt jobbigt när hoppet får sig en törn och besvikelsen är enorm.
Känner mig ensam om mina tankar och funderingar trots att jag har en underbar man som alltid har sin axel ledig för mig. Jag tror problemet ligger i att jag känner en större press att det blir barn inom kort och dessutom så är det jag som är orsaken till att det inte blir barn heller. Det är mig fokuset ligger på, det är jag som måste äta rätt, sova ordentligt, hålla mig borta från stress - leva det perfekta livet för att det ska bli något. Vad är då det perfekta livet, vad ska vi tro på i dagens samhälle där nya budskap kommer hela tiden. Ena dagen får jag äta det men nästa dag så är det det värsta jag skulle kunna stoppa i mig. Egentligen har jag en egen uppfattning om vad som är det bästa för mig men när jag dagar som idag så påverkas jag så mycket mer av omgivningen och dess tankar. Jag är väldigt känslig helt enkelt.
Försöker dock leva enligt filosofin att det bara är att bryta ihop och komma igen, eller enligt ordspråket "Det är i motvind och inte i medvind som en drake stiger".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar